☎ +46 477 240 21
header_1100x400_01

Getnö - ett turistparadis med rötter i forn tiden

Getnö har en färgstark och fantasieggande historia, vars rötter sträcker sig djupt ned i forntiden. När inlandsisen smälte för 14000 år sedan, malde dess frisläppta vatten berg och sten till grus och sand. Från den tiden står ännu de äldsta fornminnena kvar på Getnö. Det är den fyra kilometer långa grusåsen, som stäcker sig längs över ön och några andra intressanta grusformationer. För att skydda dessa minnen från en länge sedan svunnen tid för kommande generationer, har gårdens nuvarande ägare, familjen Lennart Olsson, bildat ett privat naturskyddsområde på Getnö där all grusbrytning är förbjuden. Det är framför allt stenar som kan berätta om Getnös äldsta historia. Här finns odlingsrösen från bronsåldern invid det som i dag kallas fossila åker­marker. Här finns stenfundament efter vindmöllor och husgrunder från olika epoker, gravrösen, domarringar, hällkistor och stenmurar. Det äldsta bevarade skrivna dokumentet, som rör Getnö är daterat år 1320. Av spåren i naturen och av de fornfynd som Riksantikvarie-ämbetet har re­gistrerat får man belägg för att det bodde människor på Getnö mycket tidigt, tydligen redan på stenåldern, 6000 år före Kristus.

Jakt och fiske

De första som kom hit var nomader, som levde på jakt och fiske. Då fanns det gott om vildren i trakterna. Efterhand som klimatet blev mildare slog män­niskorna ned sina bopålar, började odla jorden och skaffade sig husdjur. Sjön Åsnen var då, som nu, en fiskrik sjö. Det betydde mycket för nybyggarnas överlevnad liksom skogarnas rikedom på vilt och bär. Sakta bildades det byar kring boplatserna. Under den yngre stenåldern (år 3500-1800 före Kr.) kunde man börja tala om Getnöborna som bofasta bönder. Boskapsskötseln blev mera effektiv, lik­som jordbruket. Man började till exempel att odla säd. Skogen blev betes­mark för tamdjuren. Stenrösen och gravar vittnar om att det fanns fasta gårdar på ön under den här tiden och man började odla upp nya markområden med hjälp av svedje­och hackebruk. Den nya tiden började göra sig känd även på Getnö i Åsnen. En viss bytes­handel kom i gång, men också missväxt och sjukdomar blev allt vanligare. Bara de starkaste överlevde. Det var ett segt släkte som lade dessa trakter under plogen.

Järn och kol

Från bronsåldern (år 1800-500 före Kr.) finns det många fynd på Getnö som kan berätta om livet där. Från denna tid stammar de så kallade fossila stenrösen på åkermarkerna, som det finns så gott om på ön. Det tyder på att flera familjer kunde ha sin utkomst här, speciellt med tanke på den goda tillgången på jaktbart vilt och fiske. På de magra grus markerna började man hålla getter - därav namnet Getnö, som betyder getfoder. Under den äldre järnåldern (år 500 före Kr-500 efter Kr) började männis­korna i våra trakter lära sig att göra järn av sjö- och myrmalm. Det. underlät­tade livet på Getnö också. Man fick redskap och vapen av metall. Man bör­jade göra träkol och lärde sig att framställa virke till husen. Kringresande handelsmän kom allt längre ifrån. Både danskar och tyskar vå­gade sig upp över Smålandsgränsen. De hade med sig varor, ideer och impul­ser från f j ärran länder. Ända från Romarriket.

Vikingar då och nu

Vikingatiden (år 500 efter Kr - 1050 efter Kr) betydde mycket i det hän­seendet. Vi nordbor gjorde oss internationellt kända ända bort i arabvärlden och i Ryssland. Vi kom som handelsmän, men inte sällan med svärdet i handen. Det smålänningarna hade att sälja var bland annat hudar och tjära. Många återvände med välfyllda skepp. Andra återvände aldrig. På dagens Getnö, dit turisterna gärna kommer från de länder, som en gång i tiden härjades av vikingarna, har man för gästernas skull skapat en vikinga­tradition med äventyr och blot, vikingakunskap och tävlingar av samma slag som våra förfäder ägnade sig åt i ädel kamp. Att bo i ett gränsland, som Getnöborna gjorde, kunde tidvis vara ganska så oroligt. Eftersom de bodde på en ö blev de oftast skonade. Men runt omkring sig fick de se hur de nyuppförda kyrkorna till den nye gudens ära brändes. Gårdar, ja hela byar brändes ned av danskarna, som ju fanns på mycket nära håll. Gränsfejderna var hårda. Folket på Getnö klarade sig dock tydligen ganska bra. Det finns i alla fall ingenting som tyder på några större katastrofer.

Smuggling och dödsstraff

Getnö har en intressant ägarlängd. Se den längre fram i detta häfte! Ur den kan vi plocka några namn som bidragit till egendomens färgstarka historia. Första gången Getnö nämns i skrifterna är 1320 i samband med att dess ägare, riddaren Håkan Läma, fick avstå sin gård till biskopen i Växjö. Det skedde genom en dom i Allbo härads tingsrätt. Där dömdes han även att mista huvudet. Men 1457 är Getnö åter ägt aven privatperson. Väpnaren Bengt Giseson (Två Strömmar) skänker då nämligen fastigheten till sin nyblivna hustru Iliana Gudmundsdotter (Grönalöf) som morgongåva. Nästa gång man hör talas om något drastiskt då det gäller Getnö är 1552, då den dåvarande ägaren Måns Olsson tvingades lämna ifrån sig sin ö och går­darna till Gustaf Vasa. Han beskylldes nämligen för att ha bedrivit otillåten gränshandel, smugg­ling, och för det dömdes han till döden. Därefter förblev Getnö kungsgård och frälsegård i 250 år. Efter en tid som kungsgård blev Getnö ett säteri som förlänades inom låg­adeln fram till 1804 då det köptes av tre ofrälse bönder. Men ägartiderna blev ofta korta då det var oro ute i världen och den ena efter den andra av gårdens ägare föll i strider under de många oroligheterna. Getnö blev något aven änkornas gård.

Ett vilt leverne

1639 står dock översten Lindorm Ulfsax d.y. som ägare till Getnö. Han ägde 130 gårdar, men alla, inklusive Getnö slarvade han bort på ett vilt leverne med spel och kvinnor. 1639 fick han lämna gård och grund och avrättades strax därpå. En snapphane, förmodligen sabotör, jagades över Getnö till Vrigstad där han upphans, blev skjuten och begravdes utan större serrnonier. En annan färgstark man på Getnö var Marcus Marcusson, som köpte gården 1854. Marcusson var en entreprenör av nästan modernt snitt. Han for till London och köpte sig en ångmaskin för att driva ett sågverk på Getnö. Den forslades hem med hjälp av ångbåt via Liverpool och Karlshamn. Sista biten gick med oxfora till Getnö. Den transporten tog två månader. Tyvärr skulle det visa sig att tiden sprungit ifrån honom. Den dyra investeringen blev inte den framgång som Marcusson hade hoppats på. En dag stod han inför konkursen. Han fick dock behålla huvudet i motsatts till sina olycksbröder från 1320, 1552 och 1639. År 1855 övernattade Christina Nilsson, då 15 år gammal, på Stommaretorpet. Hon var gående till fots från Ryds marken, där hon sjungit, den långa vägen till Hultamarken för att sjunga även där, en sträcka på c:a 30 km. Tog hon vägen över Getnö sparade hon minst 15 km. Torparen Joels fru kammade hennes hår tidigt på morgonen innan hon rodde över henne till Sirkön för sin fortsatta långa vandring. Christina Nilsson blev sedan en världstjärna "Carmen Miranda" . Född på Huseby och begravd på Tegnerkyrkogården i Växjö i ett eget masuleum och har nu eget minnesrum på Smålands museum.

Två torparöden

Vi är nu framme i modern tid och det finns fortfarande människor i livet som kan berätta om människor, som bott på Getnö. På Stommaretorpet bodde på 1800-talet en skomakare, Carl Jonasson, som hade ett extra söndagsbeting vid sidan om sina övriga dagsverken på gården. Han skulle tillverka två par träskor och ro båten till kyrkan i Urshult. 1895 övertog sonen Joel torpet, men redan 1905 utvandrade han till Ame­rika. Hans hustru och barn följde efter fem år senare. På Lunnatorpet var torparfamiljen stor. Karl Johannesson och hans hustru Agda hade sex barn i den lilla stugan och det hände att torparhustrun fick tigga om mat till sina många små. En gång när hon bad Getnöbonden om bröd, sade han blankt nej. Och hon fick återvända hem till stugan utan mat till barnen. Men det fick gårdens husfru höra, så hon sände sin piga Lena till torpet med en rejäl kaka bröd. Torparhustrun Agda var för övrigt känd för sin styrka. Hon var "urstark", sägs det. Hon kunde själv bära en slaktad kalv till Ålshults lanthandel. För pengarna, som hon fick för kalven köpte hon livsmedel och vid ett tillfälle också en harv, som hon ensam bar hem den sju kilometer långa vägen. Hon rodde ofta till kyrkan i Urshult och till Ålshults station och lanthandeln.

På vargens tid *

Från den tiden finns det berättelser om hur vargen var ett farlig inslag i Getnöfolkets vardag. Kyrkböckerna i Småland berättar om många som blivit rivna av vargar. År 1807 skjöt dottern Kerstin en varg på Vrigstad medan föräldrarna var i kyrkan i RYD. Av vargskinnet syddes en päls som användes i flera generatio­ner och finnes idag på Getnö gårdsmuseum. En vinterdag 1845 var husbonden Masse på Getnö och hans unge dräng Magnus ute med häst och släpa för att hämta vatten till kreaturen i en stor vattenså. Åsnen var frusen och plötsligt fick de se en vargflock, som kom springande rakt emot dem. Hästen blev rädd, slet sig och rusade hem till stallet med den tomma släpan efter sig. När husmor fick se det blev hon alldeles utom sig och bad undantagsgubben Petter att han skulle ta med sig bössan och ge sig ut på isen för att se vad som hade hänt. Gubben laddade lodbössan och begav sig iväg. Men inte ett spår av husbonden eller Magnus såg han till. Bara blodstänk runt isvaken. Han började läsa alla böner han kunde och beklagade sig högljutt. Då hörde han husbonden ropa. -Vi lever! -Vi gömde oss under den tomma vatten-sån när vargen kom, berättade han. En av dem försökte komma åt oss och stack in tassarna under karets kant. Där kunde vi hugga av dem. När de andra vargarna kände blodlukten kastade de sig över den skadade vargen och rev ihjäl honom. När de ätit sig mätta gav de sig av och glömde oss. Tackom Gud för det!

*Hå'mtat ur "Ursbultsleronilzan", år 1954. Magnus blev en framgångsrik vå'vskedmakare. Hustrun Strommar-Euan rökte pipa, fiskade och bakade karameller.

Det spökar...

På Vrigstad blev det generationsskifte och Eriks barn tog över. Ett par läm­nade bygden. En av dem var Amanda, som reste till Amerika. Andra bröt sig ut och köpte egna gårdar. Men kvar på Vrigstad blev yngste sonen Olof som drev släktgårdens dödsbo med hjälp av sina hemmavarande syskon och systerdottern Edit. Efter hand löste han ut dem en efter en. Det gjorde han med pengar som han fick för fisken, som han fångade i Åsnen. Den siste familjemedlemmen löste han ut med 65 000 kronor på 1950-talet. En ansenlig summa på den tiden. I den vevan vann hans syster Anna 100 000 kronor på lotteri. Dem använde hon till att bygga ett eget hus. I dag kallas det farmorshuset. Dit skulle hon och syskonen flytta när Olof gifte sig. Men då insåg Olof plötsligt att om han gifte sig så skulle han förlora sin goda och billiga arbetskraft. Så han ångrade sig beträffande giftet - och tog vidske­pelsen till hjälp. -Det spökar där borta, sade han till Anna. Men ingen trodde honom. De skrattade bara och beredde sig för den första natten i det nya hemmet. Men klockan sex på morgonen den första dagen stod hela syskonskaran på V rigstad och bad att få bli insläppt. De ville inte bo i det nya huset. Olof hade haft rätt. Det spökade där. Det sägs att Olof log i mjugg, men han medgav aldrig själv att han hade haft något med spökerierna där att göra. Annas hus fick stå tomt i 23 år tills man sålde det till kantor Ingemar Tysk 1969. Stugan köptes av Lennart Olsson 1982.

Getnö såldes

August Marcussons sex barn kunde inte enas om vem som skulle få köpa ut sitt föräldrahem, så Gernö gick ur släkten. Det köptes 1938 aven tyskättling, före detta gummiplantageägaren, Sven Hallen Schwartz, som flyttade dit med sin danska" cornressa" Leila. De nya ägarna restaurerade byggnaderna och uppförde en rättarebostad. Och de byggde något så nymodigt som ett vind-elverk. Det var ett mycket omtyckt och generöst par som bodde på Getnö i några år. 1944 köpte konsul Inge Erich från Malmö fastigheten. Hans avsikt var att använda det som sommarbostad, men under större delen av året bodde hans son där. Under familjen Erichs tid drogs det in el från fastlandet och man skaffade telefon. Under hans tid, 1944-47 var Gunnar Johansson på Igelön arrendator på Getnö. 'Och gården hade tre yrkesfiskare.

Nya tider

Vi har nu hunnit fram till 1967 då Lennart Olsson blev ägare till Getnö. 1971 köpte han även Vrigstad av Olof och Anna Marcusson och de båda gårdarna lades samman till en enda egendom. Nu började en ny epok i Getnös historia. Jordbruket och skogsskötseln in­tensifierades med stora investeringar. Fem kilometer nya vägar och tre broar byggdes. Hela den gamla vägen mellan Ålshult och Getnö renoverades av den nye ägaren och alla husen moderniserades. Som mest fanns det fyra hästar, två traktorer, 100 får, grisar, höns och ett 60- tal charolais-kor och kalvar. Allt sköttes under rättarens ledning. Gunnar Svensson hette han och var en mycket duglig man. Men trots stora insatser av rättarparet Gunnar och Doris och av ägarfamiljen blev det med åren allt svårare att få lönsamhet i jordbruket. Lennart Olsson började då se sig om efter andra möjligheter för sin vackert belägna gård - och han fastnade för turismen. Getnö hade alla förutsättningar att bli ett paradis för naturälskare och sport­fiskare. Ladugården byggdes om till reception, kiosk, minilivs, cafe, restaurang, kon­ferenslokaler och pub. Alla 13 husen förvandlades till uthyrningsstugor. De minsta för två personer. De största för upp emot 20 gäster. Ett intressant gårdsmuseum anlades och alla fornminnen har fått skyltar. På den fyrstjärniga naturcampingen kan man ta emot 120 husvagnar och i kanot­basen i Ålshult ligger kanoter och väntar på äventyrslystna turister. På Getnö finns både motorbåtar och kanoter för uthyrning. Ett system med turistcheckar, som ger service åt övernattande kanotister, infördes 1990. Det slog väl ut och sprids nu över hela Sverige. Genom dem ger kanotturismen intäkter och andra fördelar till markägare i glesbygden runt omkring sjön och den 120 km långa Värendsleden. Åsnen med sitt naturliga fiske och sina fiskrika vatten har stor dragnings­kraft och Getnö är bland annat med i Topp 10 Fishing. Lennart Olsson blev 1999 utsedd till årets sportfiske-entreprenör i Sverige. Bakom den utnäm­ningen stod Fiskeriverket, Turistdelegationen och Turistrådet.

En oas

I en tid som vår, då människor stressar, vill man på Getnö ge folk naturupplevelser och en chans att koppla av. Det sker i olika former. För den som bara vill njuta av den unika naturen och det rika utomhuslivet är urvalet stort. Getnö har ett variationsrikt fågel- och djurliv, en unik flora som skyddas av att man bildat Getnös privata naturvårdsområde. Flera naturreservat och fågelskyddsområden runt Gernö tryggar den fria naturmiljön i all framtid. Kurser, utbildning och kick-off har blivit en populär form av umgänge för teamtraining, avkoppling och rekreation för företag, institutioner, skolor och föreningar. Naturligtvis står naturen, historien och inte minst vikingarna i centrum vid sådana arrangemang. Sedan 1995 är det husets dotter, Ingrid, som driver turistverksamheten på Getnö och tar emot alltmer långväga gäster.

Nyhetsbrev & Special erbjudande

Vi informerar Er över nyheter och våra special erbjudande.